Albatross 88 Organisationskonsulter

Lyftkraft - våra blogginlägg

Hur hittar vi tillbaka till arbetsglädjen?

Av Kristos Tsilkos

 

 

Min annars så gladlynte vän – som vet vad jag arbetar med – såg bekymrad ut och frågade mig om jag hade fem minuter att prata.

”Det hände en konstig sak på jobbet härom veckan”

”Jaha. Vad då”

”Jag var mitt i en presentation och helt plötsligt fick jag en intensiv huvudvärk och jag tappade orden. Jag försökte byta till engelska, men det gick lika dåligt”

”Det låter allvarligt”

”Jag avslutade presentationen så smidigt jag kunde och gick hem, drog ner persiennerna och la mig för att vila. Sen tog jag ledigt dagen efter, som var en fredag, för att jag trodde jag var sjuk. Jag kände mig bättre över helgen, men det konstiga är att sen dess får jag huvudvärk varje gång jag är på väg till arbetsplatsen. Tror du att det är en allvarlig reaktion på att något inte är som det ska?”

Vi pratade vidare och han beskrev ett antal tecken på att hans egen analys stämde.

  • -        Han kände inget stöd från sin chef. Han kände bara en press att prestera.
  • -        Min väns syn på att prestera överensstämde inte med hans chefs.
  • -        Min vän är gruppchef och han sa att han kände sig jagad av konkurrensinriktade medarbetare, som vill ha hans jobb.
  • -        Att vara chef hindrar honom från att göra det han tycker är mest intressant.
  • -        Han såg chansen att bli gruppchef som en spännande utvecklingsmöjlighet, men hade nu kommit fram till att han inte motiverades av att vara chef.
  • -        Gruppen som han leder är en administrativ enhet, där medarbetarna arbetar med vitt skilda projekt utan samröre med varandra.
  • -        Han kände inte att hans anställning var trygg.
  • -        ”Är det mig eller organisationen det är fel på?”

Innan den moraliske läsaren förfärar sig över min bristande integritet för att jag lämnar ut ett förtroget samtal, vill jag påpeka att jag har tagit författarens frihet att lägga ihop flera samtal och vrida storyn så att den blir allmängiltig. Det som är mer förfärande är snarare att samtalet just är allmängiltigt. Vi möter det alldeles för ofta: kompetenta, engagerade medarbetare, som arbetar sig sjuka och undrar om det är något fel på dem.

När jag under tonåren sommarjobbade på fabrik, introducerades jag i arbetsuppgifterna av rutinerade gubbar, som hävdade att ”det är de första tio åren som är värst”. På den arbetsplatsen – som på de flesta andra industrier i Sverige på den tiden – hade man ett utvecklat säkerhetstänk. Så långt det var möjligt kartlade man farliga arbetsmoment och försökte minimera möjligheterna till direkta skador på arbetaren. Med detta avsågs att man såg till att det fanns spärrar på maskinerna så att händer och kläder inte kunde fastna och skada arbetaren.  Å andra sidan mätte man och belönade hög prestation (s.k. ackord). Ville man jobba hårt, fick man det också och lyckades man prestera, syntes det också i lönekuvertet.

Sjukskrivningar förekom naturligtvis, utslitna axlar och ryggar, men detta var långt innan vi började prata om att ”gå in i väggen” eller ”att bli utbränd”. Min (förskönade) minnesbild är att man kämpade på, skojade med varandra på fikarasterna och lojalt kom till jobbet dag efter dag.

Jag var på denna arbetsplats i sex somrar och det intressanta var att jag fick göra samma arbetsuppgifter som de ordinarie. Hur var detta möjligt? Det fanns tydliga instruktioner på hur man skulle genomföra de olika momenten. Det fanns ett tydligt kvalitetsmål – produkterna som spottades ut ur maskinerna, skulle kunna användas till det avsedda syftet. Jag behövde inte vara kreativ, jag behövde inte ta några initiativ, jag behövde inte tänka på min utveckling. Jag behövde ”bara” jobba hårt.

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Vi blir anställda för att vi har särskilda färdigheter, specialkunskaper, för att vi har ett driv, för att vi kan ta ansvar och för att vi VILL något med vårt arbete. Vi belönas med frihet att forma vår egen situation och vi trivs med den friheten…….. så länge det går bra för oss. Vi behöver inte vara rädda för att förlora handen i en skenande maskin. Men det som skenar istället är de stressrelaterade sjukskrivningarna. Vad beror det på? Är det oss det är fel på eller organisationen? Begär vi för mycket av vårt arbetsliv? Ska det inte vara roligt att arbeta? Är det cheferna det är fel på? Ska det vara så svårt att se till att medarbetarna känner att det är meningsfullt att satsa tid och kraft på arbetsuppgifterna? Eller är medarbetarna bortskämda och tycker att deras chefer ska servera dem arbetsglädje?

Mina sommarjobb på fabriken syftade till att tjäna en extra slant så att jag kunde unna mig att göra något roligt när jag var fattig student. Jag spenderade en del av pengarna åt att tillsammans med en kamrat besöka Stockholm för första gången. Förutom att partaja, gick vi på Moderna Museet. Vi gick omkring och slötittade på konstverken, men när vi kom till Dalis ”Wilhelm Tells gåta” stannade vi till beundrande och var tysta en lång stund. Till slut sa min kamrat ”Det som hände, var inte i mig och inte i tavlan, utan det var i mellanrummet mellan mig och tavlan”.

Precis så tror jag det hänger ihop med den psykosociala arbetsmiljön. Arbetsmiljön är det som händer mellan mina förväntningar på organisationen och organisationens förväntningar på mig.  Så länge vi inte uttrycker de förväntningarna på varandra på ett tydligt sätt, vet vi inte hur vi kan mötas och osäkerhet är inte det bästa receptet för välmående. ”Har vi inte grävt för många hål?” som den gamle punkaren Stry Terrarie uttryckte det.

Om detta kan man diskutera länge. Jag delar gärna med mig av min kompetens och mina tankar om medarbetarskap och talangutveckling och hur vi ska se till arbetsglädje vinner.

Vi lämnar över stafettpinnen

Susann Arvidsson lämnar Albatross 88

Jag har varit verksam som konsult i snart trettio år och känner att det är dags att börja trappa ner mitt engagemang i arbetslivet.

 

Eftersom Albatross 88 nu gör en del förändringar känns det som rätt tillfälle för mig att lämna företaget. Det har varit stimulerande år i Albatross 88 och jag har  fått ta del av alla konsulters erfarenheter, kompetens och kunskap och den goda andan som finns.

 

När jag kom in i företaget fanns det konsulter som arbetat tillsammans under lång tid och som jag kände stort förtroende för. Det var ett lyft för mig att få samarbeta med andra och att vara en del av ett trovärdigt varumärke som Albatross 88 Organisationskonsulter.

 

Nu önskar jag önskar nya Albatross 88 lycka till framöver!

 

Susann Arvidsson

 _______
Monica Andersson lämnar Albatross 88

Nu är det dags att gå vidare!

 

Efter 21 år som delägare i Albatross 88 Organisationskonsulter och med ålderns rätt, avslutar jag denna del av arbetslivet.

 

Många möten, många kunder, många utvecklingstillfällen, många samtal och många diskussioner senare TACKAR JAG MED STOR ÖDMJUKHET FÖR ALLT!

 

Avslutar med att citera Hasse Alfredsson: "Å så roligt vi har haft.....!"

 

Jag önskar Albatross 88 Organisationskonsulter fortsatt god utveckling!

 

Monica Andersson

_______
Torbjörn Jonasson lämnar Albatross 88

Efter tio år som delägare har jag bestämt mig för att fokusera på mitt nördiga specialintresse ledarstilsutveckling.

 

Jag har haft 10 roliga, spännande och utvecklande år i Albatross 88. Härliga kamrater, intressanta uppdrag och många, många fantastiska upplevelser. 

 

Nu arbetar jag vidare som enmanskonsult, men kommer att fortsätta samarbeta med Jörn Holmgren och Albatross 88 Organisationskonsulter.

 

Lycka till med den fortsatta utvecklingen av Albatross 88 Organisationskonsulter och etableringen i nordöstra Skåne. 

 

Vill du följa mig så hittar du mig på

 

www.ledarstilsexperten.se

 

Torbjörn Jonasson

Följ Albatross 88

facebook    LinkedIn

 

 

Google+ >>

Albatross 88 Organisationskonsulter

Björkhemsvägen 15 C, 291 54 Kristianstad

0703-31 71 17, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Copyright © 2017 Albatross 88 Organisationskonsulter
All Rights Reserved. Logga in